Nisse presenterar: Världens bästa poplåt

Take On Me är låten som vägrade dö. Som vägrar dö. Från att den föddes en septemberdag 1977 tills det eviga livet i pophimlen har Take On Me en förbluffande förmåga att inte ge sig av. Det tog fyra försök för Pål och Magne i a-ha att få till den, men även om de var trötta på det där syntriffet redan innan de spelade in det första gången så visste de båda att det där är en hit.

Det här är berättelsen om låten det tog åtta år för att få en hit med. Men efter fjärde inspelningen lossnade det, och nej det var inte videon som gjorde Take On Me till en hit. Om arrangemang, produktion och om att aldrig ge upp.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det finns ett speciellt släkte män som älskar sina ljudanläggningar mer än de älskar något annat. Homo Hifidelicus. De brukar samlas i stereobutiker för att lyssna på hur den nya högtalaren klarar av att spela Disturbed. Det är såklart ett brott mot mänskligheten att tvinga stackars butiksarbetare att höra samma eländiga låt hela tiden men det är sorgligt nog en naturlag. Det här avsnittet handlar om en pianoslinga som dyker upp på många olika skivor och i många olika sammanhang. De flesta som spelar det har snott det från Alice Cooper men även om Disturbed, David Guetta och John Grant TROR att de stulit det från Alice Cooper så är det inte så enkelt. För Alice Cooper hade också stulit det. Cooper stal det från en kille som redan varit jättedöd i 130 år när Cooper norpade hans slinga. Den första rockstjärnan. En man vars namn när han var som mest populär var synonymt med könssjukdom i Genua. Häng med!

SPOILERS KOMMER NEDAN: Låtarna som spelas i avsnittet.

.

.

.

.

.

.

.

Sa jag spoiler? Det blir spoiler...

.

.

.

.

.

One of these Days - Pink Floyd

The Sound of Silence - Disturbed

Dangerous - David Guetta ft. Sam Smith

Marz - John Grant

Steven - Alice Cooper

Paganini, Carpice Op 1 No. 2 - Itzhak Perlman

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Eftersom Hit or Kiss ändå bröt den kronologiska ordningen på genomlyssningen av Kiss skivor genom att lyssna på Paul Stanleys soloskiva från 1978 förra gängen så betar vi av alla soloskivorna när vi ändå är igång. Turen har kommit till Gene Simmons eftersom vi tar skivorna i den ordning Kiss syns på den affisch man kunde pussla ihop om man köpte alla fyra skivorna.

Året är alltså 1978. Kiss är fyra medlemmar och för att hålla sams och tjäna jättemycket pengar så gör de varsin soloskiva. Paul Stanleys visade sig vara mycket bättre än jag mindes den även om den inte med den bästa av viljor kan beskrivas som originell. Paul hade inga ambitioner att distansera sig från den roll han spelade i Kiss men Gene försökte visa andra sidor än demonen med omättlig sexualitet. Lyckas han?

Vi lyssnar tillsammans och ser hur det går! Häng med!

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sunday Bloody Sunday är inte bara en medioker låt med ett irländsk band utan också en fantastisk låt med John Lennon. Ytterligare en av de där omöjliga låtarna. Låtar som inte borde fungera men som på något märkligt sätt ändå gör det.

Ett avsnitt om John Lennon och hur han på para några månader gick från imagine all the människor leva i fred för god jul (war is over) till varför dödar man inte engelsmän i större utsträckning. Om Nordirland och om terrorism. Om folkmord och att alltid alliera sig med den svagare parten i en konflikt även om denne är religiösa reaktionärer. Finns det någon konflikt idag som liknar den om Nordirland under The Troubles?

Varning! Innehåller möjligen inte helt genomtänkta analyser och en hyllning till en av 1900-talets mer kontroversiella politiker: Margaret Thatcher. Innehåller också drömmar om fred och en värld där man inte dödar spädbarn för att uppnå frihet. Häng med!

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En av de viktigaste, ja kanske den faktiskt viktigaste, traditionerna i populärmusiken är att genom mer eller mindre fyndiga omskrivningar sjunga om sex, droger och mer sex. Med tvetydiga poetiska utsvävningar har man kunnat berättat om det som inte får berättas eller spelas i radio och när det klickar mellan artist och publik skapas ett vackert samförstånd och i detta samförstånd kan en redan bra låt växa till en helt underbart fantastisk låt. Eller som i fallet med Peter Gabriels Sledgehammer: till världens bästa poplåt.

Mitten av 1980-talet var deprimerande för Peter Gabriel. Visst, han hade slutat i Genesis med sin konstnärliga integritet intakt men alla hans gamla kompisar sålde miljontals skivor och han sålde mest till inbitna symfonirockare eller andra pojkar som tog sig själva på lite för stort allvar. Phil Collins, hans gamla trumslagare, låg etta på alla listor och fick spela huvudrollen i avsnitt av Miami Vice. Genesis själva sålde snabbare än skivfabrikerna kunde pressa fram LP-skivor. Till och med hans gamla basist och hans nya orkester Mike + The Mechanics sålde mer än Peter Gabriel.

Gabriel är inte den som grubblar och är bitter och drömmer om tiden då han utklädd till en blomma sjöng om att middagen är färdig. Nej, han bestämmer sig för att göra den poppigaste popskivan som någonsin poppat och han gör det genom en djupdykning in i dansbara rytmer och allsångsvänliga melodier. Hela tiden med en fot i soulmusiken och en fot fortfarande rotad i den progressiva musiken. I soul och blues hittar han sin nya bana och allt han behöver är en riktigt sexig text eftersom alla hans favoritartister sjunger om sex. Så Gabriel skriver om det sexigaste han kan komma på. Peter Gabriels snopp.

Följ med på en utforskning av tvetydigheternas musik i allmänhet och Peter Gabriels hyllning till sitt könsorgan i synnerhet. Sledghammer är världens bästa poplåt och den här podden heter Världens bästa poplåt och handlar om världens bästa poplåt. Alltså Sledgehammer. Nu kör vi!

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.