Filmlandsfärjan

Året är 1995 och Sylvester Stallone är på toppen av sin karriär.

Han erbjuds att ta på sig Judge Dredds ikoniska hjälm i Danny Cannons filmatisering av den lite obskyra superhjälten och förväntas inte ta av sig den förrän filmen är klar. Det är nämligen ett av karaktärens obligatorska drag, hjälmen FÖRBLIR på. För alltid.

Sly tar av sig den ca 15 minuter in i filmen och insisterar på mer komik, gärna via Rob Schneider.

Det här är en film som skildrar en dystopisk framtid, ett rättsväsende sprunget ur kaos och vikten av att våga säga nej till Sylvester Stallone.

Vi ger oss in i ett barnsäkrat Wayne Manor och ett neonbelyst Gotham City där vi försöker att, med alla mentala resurser som finns oss till buds, åkalla de barndomskänslor som ändå behövs för att uthärda Joel Schumachers "Batman Forever" från 1995.

Det finns väldigt mycket att prata om. Two-Face's otroligt bokstavliga personlighetsklyvning, adoptioner av en vuxen man, Mårten Palme...

Ja ni vet, allt det där!

Ni som kan Filmlandsfärjans historia vet att besättningens vänskap blev for life under ett månader långt Bond-maraton. James Bond är på sätt och vis poddens problematisk pappa.

Därför har vi tyckt att det varit lite svårt att närma oss Bond som podd-stoff. Det och det faktum att det finns 25-filmer. Jocke kom dock på den briljanta idén till en kompromiss i form av att ta den sämsta filmen från respektive Bondskådis repertoir. Först ut är Guy Hamiltons "Diamantfeber" från 1971, Jean Connerys sista film som Jamesh Bond.

Det är drygt 7 år sedan vi såg den senast och vi inser minuter in att det här är en film som har en en sällsam förmåga att tyna bort ur ens minne och som liksom sopar undan alla sina spår av uselhet direkt efter genomtitt. Minnet börjar redan nu bli luddigt igen, man har bara en konstig känsla av att man varit med om något otäckt.

Handen på hjärtat, om vi får välja fritt bland alla högaktuella scenarion där jorden kommer förintas, så väljer vi väl ändå att bli krossade av en festlig Kejsar Ming-figur från planeten Mongo till tonerna av Queen? Det skulle ju pigga upp lite i alla fall mitt i allt det fasansfulla.

Filmer som Mike Hodges "Flash Gordon" från 1980 görs inte längre och kommer nog aldrig mer göras. Skådespelare skådespelar inte på det sättet de gör här och kommer nog aldrig mer göra det. Därför är det här en upplevelse man bör ta del av, i alla fall en liten stund bara. Typ tills de där små ödlemännen från Borås amatörteaterförening är med. Det kan vara lagom om man inte pallar med skarpa färger och överspel.

Ja ni hör ju själva, det finns saker vi måste prata om.

Om Mikael Persbrandt, Lena Endre, Rolf Lassgård, Kjell Bergqvist, ja egentligen hela Sveriges skådiselit, samlas för att tillsammans göra ett storslaget medeltidsdrama placerat i ett pesthärjat Sverige, så kan det väl inte bli något annat än bra?

Jo, det kan också bli ren dynga.

Richard Hoberts "Tre Solar" från 2004 är kanske Sveriges främsta kalkonrulle och vi har genomlidit den.

För er!